Tre månader går ruskigt fort.
Det är 18 November, och volleyboll-säsongen är slut. Vi slutade tvåa i serien och gick till slutspel, men igår tog det stopp mot Lynn University i en stenhård match som slutade 17-15 i femte set. Tung, tung förlust för hela laget men kanske främst för våra fem seniorer som spelade sin sista match i Barry tröjan. Det var fem år sedan Barry volleyball gick till slutspel (Regionals), och våra coacher visade verkligen hur stolta och nöjda dom var över oss, trots förlusten. Det är inte ofta man ser en 60 årig brasiliansk coach gråta. Och inte främst av besvikelse, utan mer av stolthet.
Det blev trotsallt ett bra slut på en bra säsong. Vi bodde på ett otroligt lyxigt hotell med stora sviter och underbara sängar, åkte dit i storbuss med internet, vi har ätit på fina restauranger, otrolig frukost buffé, pool på sjunde våningen och aah.. närmare proffsliv än så här så här kommer jag aldrig komma. Men det var speciellt- vi tog oss till Regionals, och våran athletic director ville att vi skulle få det absolut bästa.
Så tack för det Mr Cavone.
Men nu är vi tillbaka, och efter att ha spenderat tre dagar i ett lyxigt hotellrum med två widescreens TVs (en i vardagsrummet och en i sovrummet), så känns rum nr 49 på Campus med våran icke fungerande 21 tums TV och små 90 cm sängar, ännu mindre och deprimerande än vanligt. Men det är fredag eftermiddag, och vi har en helg framför oss som vi kan göra precis vad vi vill med och det känns... jaa, smått overkligt. Efter att ha spelat ca 25 matcher på 3 månader, haft tre timmars träning måndag-lördag, så känns det väldigt konstigt att plötsligt ha fritid.
Fyra veckor kvar till Sverige, känns väldigt väldigt bra!
