Ibland händer saker här som aldrig skulle hända i Sverige. Exempelvis igår när jag satt och väntade på bussen, då en alldeles för självsäker, not-good-looking-at-all, random Bahamaskille kommer fram till mig.
random Bahamas-kille "Do I waste my time if I try to talk to you?"
Jag: "I'm sorry what?"
Bahamas-kille: "I wonder if I waste my time talking to you?"
Jag: "Well, what do you wannna talk about?"
Killen byter possition litegrand, och lutar sig obekvämt mot busskursväggen:
"Well, I really like you, and you are just what I have been looking for and...
Jag: "Ehmm.. sorry, but...." Och tack och lov kom då bussen, för en gång skull när man vill att den ska komma.
Visst kan svenskar vara reserverade och tråkiga, men någon måtta med outgoing personality får det väl vara.
Mitt liv pa volleyball college in Miami
